Sorry bitches he´s mine

Jag är trött på att man ska vara så ödmjuk hela tiden. Så nu ska jag göra nått som jag har längtat efter för jag vet att det är sant.
När Joey kom till Maud så var han en tuffsig liten ponny som skenade runt med alla.
Efter 4år är han en fin tävlingsponny som inte skenar lika mycket längre (hehe), jag är så stolt över honom och mig själv. För det var vi två tillsammans som har tagit oss hit, jag har gjort honom till den han är idag och han har gjort mig till den jag är idag. En väldigt stor utveckling, som båda har gått igenom.
Munsboro Joey är min och jag älskar honom, över allt annat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Hej jag heter Cecilia Nordh-Lindsjö och det är ju såklart jag som driver bloggen. Jag skriver om helt sjukt onödiga saker, som oftast handlar om min fodervärdsponny Munsboro Joey,vänner,tävlingar och skola :)
RSS 2.0