Har ni någongång känt att ni både fysiskt och psykikt inte klarar av en uppgift ni verkligen borde göra, eller kanske till och med måste göra?

Det är hemskt. Nästan som att kroppen strejkar eller tar fika paus. 

Den senaste tiden har jag majoriteten av min vakna tid känt mig värdelös, okapabel till att klara av de enklaste uppgifterna i livet. Ta att gå till jobbet som ett exempel, jag får en blockad inom mig och det går inte. En självklar sak i vardagen för de flesta är att äta, det är inte alltid så självklart för mig när jag får dom här dipparna. Antingen vill jag äta konstant eller så vill jag inte äta alls. Jag känner hunger men ingen aptit.

 

Jag hade ett förhållande mellan att jag var 17 och 19 år och under den tiden festade jag knappt. När det tog slut mellan mig och mitt ex kände jag mig fri och jag började festa mer och upptäckte hur otroligt kul det kan vara, jag förstod helt plötsligt tjusningen med alkohol skulle man kunna säga. 

Det började ordentligt i julas, jag har festat sen dess. Varje helg förutom 2-3st. Ibland 2 dagars också, tyckte det var så kul i kombination med att jag inte orkade livet. Jag kände att jag inte var en del av det vanliga samhället, men vissa av de man träffade ute var lika trasiga som mig, jag kände samhörighet. Jag började märka efter ett litet tag att jag bytte personlighet när jag var ute eller när jag drack i allmänhet. Det är som att jag blir en annan människa, jag får världens hybris och ser inte problem i någonting. Allt är möjligt och jag ska få min vilja igenom vad det än krävs för att det ska ske. Kan säga att jag har gjort dom märkligaste och oskönaste sakerna utan att bli tillsagd. Det verkar vara så man får respekt och så man klarar sig på stan i Stockholm. När jag var snäll och uppförde mig gick ingenting, när jag beter mig som att jag äger världen går allt som på räls.

Känner dock att jag måste ta en liten paus nu, lugna mig med alkoholen och komma ikapp med mig själv.

Hoppas inte det tar allt för lång tid bara.

 

 

I mitt senaste inlägg skrev jag mycket om förändringar, det är nästintill fascinerande för mig att tänka tillbaka på mitt liv för några år sedan och jämföra med hur det ser ut idag. Tyvärr skulle jag inte vilja påstå att det förändrats till det bättre allt för mycket. Jag får hoppas att det här är något jag stärks av och som jag kan se tillbaka på om något år som jag gör idag, och tänka "oj vad mycket bättre allt är idag, gud va stark jag var."

 

Jag känner inte att skriva ut om allt men det är en tuff period just nu och jag känner mig som en i utkanten utav samhället för tillfället. Det positiva är att om jag klarar mig ur det här, då kommer jag klara mig själv i framtiden.